En del kamrater på vänsterkanten berättar numera gärna hur bra allt var förr, på Palmes tid, och har till och med utvecklat en ömhet för Palme personligen. Glömt är IB, glömda är 60- och 70-talens ömsesidiga misstroenden och misstänkliggöranden, borta är insikten att det ju faktiskt var Palme som utsåg alla de statsråd som skulle genomföra det sena 80-talets privatiseringsprogram. Men framför allt: borta är förståelsen för hur den socialdemokratiska efterkrigspolitiken fungerade.
Att hela det socialdemokratiska regeringsprogrammet handlade om att offra sin egen politiska bas’ politiska slagkraft för att få ”tillstånd” att genomföra vissa reformer som gynnade samma bas har jag skrivit om på annat håll. Men det finns också ett ännu bittrare inslag i denna kompromisspolitik som är ännu mindre diskuterat.
Den framgångsrika (och välsignelsebringande!) reformpolitik som socialdemokraterna påbörjade 1932 byggde på en klassallians. Där fanns förstås arbetarrörelsen, där fanns den paternalistiskt reformivrande offentliga byråkratin, och där fanns hemmamarknadsindustrin – som till skillnad från den dittills dominerande exportindustrin gärna såg högre löner för att skapa ökad köpkraft i samhället (Alf Johansson och Lars Ekdahl: Den historiska kompromissen som tillfällig maktallians, i Häften för Kritiska Studier 2/96).
Men sen kom kriget. Och sen kom återuppbyggnaden av Europa, då hemmamarknadsindustrin förvandlades till en ny exportindustri med hjälp av Marshallpengar. Istället för högre löner började den också följdriktigt att alltmer fråga efter billig arbetskraft och andra statliga subventioner för att hävda sig på den internationella marknaden. Vi som var med på den här tiden minns hur ”exportindustrin” slängdes i huvudet på oss så fort vi föreslog något som vi ansåg gagnade samhället bättre.
Även det kanske mest konstruktiva i Palme-epokens politik, exempelvis sökandet efter relationer utanför det etablerade gänget av gamla kolonialmakter runt Nordatlanten, kan enkelt förklaras ur det här perspektivet. Man sökte nya exportmarknader på sikt. Eftersom detta var en politik som hade energiskt folkrörelsestöd drevs det kanske längre än upphovsmännen hade tänkt sig. Och ryggmärgskonservativa exportkapitalister blev misstänksamma på grund av detta och slöt sig fastare till det gamla och invanda, och såg till att Sverige blev ”ett tanklöst bihang till EU och Washington” som India Times ledare uttryckte det för något tiotal år sen.
Det sista tillfället socialdemokraterna fick sumpades 1980, då S satsade på billig energi åt exportindustrin istället för att ge upphov till en ny hemmamarknadsindustri av energihushållning. Därmed var i princip 1900-talets reformpolitik slut; den gamla klassallians som hade drivit den fanns inte längre, enligt Johansson och Ekdahl. De högre offentliganställda tjänstemännen hade dessutom alienerats genom att deras löner urholkats; framemot 1985 såg dessa privatiserade karriärer och ökad ojämlikhet som ett gott mål att sträva mot.
Och någon självständig arbetarrörelse som kunde bygga en ny allians fanns inte längre, den hade offrats för att socialdemokraterna skulle framstå som regeringsdugliga.
*
Det kan tänkas att det inte är för sent. I Danmark försöker en allians av fackföreningar, bondeorganiastioner och miljöorganisationer att bygga upp ett politiskt tryck för omställning av samhället till ekologisk hållbarhet (se Gemensaminlägg här), och därmed automatiskt ge upphov till en hemmamarknadsindustri, med det intresse för ökad köpkraft som sådana har. Ett intresse för det danska projektet finns också inom svenska Byggnads, även om det hittills ser trögt ut med den självständiga handlingen.
Men oavsett hur trögt och segt det än är så är det mer konstruktivt än att sörja över att en ohållbar politik med tiden gick på grund.
Kommentera