Den europeiska självsvälten äventyrar klimatet

EU-ländernas investeringar i miljöteknik minskade med 44 procent sen 2010. Detta enligt en rapport från stiftelsen Fores, som drivs av folkpartiets och centerpartiets miljövänliga delar.

Nu kan i och för sig allt kallas miljöinvesteringar om man har tillräckligt rymligt samvete. Men vi får anta att en akademisk uppsats är nåtsånär objektiv och i alla fall bedömer alla länder och alla år lika.

Det hela stämmer i så fall överens med den tyska teknikforskaren Hubert Schmitz fynd att kineserna håller på att ta över marknaden för vindsnurror. Hans slutsats är att europeer och nordamerikaner är ”ekonomiskt bankrutta och politiskt paralyserade”, dvs i händerna på fossilbolag och finanshajar för vilka produktiva investeringar är en styggelse, och därför inte kan göra något.

Minskade europeiska satsningar på miljöteknik i allmänhet och alternativ energi i synnerhet är inte bara en miljöfråga utan också en ekonomisk fråga. Inte bara på det vanliga sätt som t.ex. danska LO tänker när de föreslår ”100.000 jobs med bæredygtig omstilling”, som ett sätt att få igång ekonomin efter EUs självsvältpolitik, utan på ett mer grundläggande vis.

Som Erik Reinert och John Mathews påpekar är fossilenergi extraktiv medan alternativ energi oftast är industriell. Fossilenergin finns där att ta – men det blir allt svårare att få ut något ju mer man försöker, och därmed allt dyrare. Medan den alternativa energin lyder under industrins normala stordriftsfördelar: den första solpanelen eller vindsnurran är dyr medan den miljonte är billig. Den som förlitar sig till fossilenergi kommer därför att stöta på ökande kostnader medan den som förlitar sig på alternativ energi råkar ut för kostnader som bara blir lägre ju mer man håller på.

Detta har uppenbarligen kineserna insett.  Inte för att de kanske bryr sig så mycket om miljön – utan för att de bryr sig om sin industriella framtid.