[Av Britt-Marie Thurén] Som gammal forskare och universitetslektor, numera pensionerad professor, känner jag verkligen igen mig i Jonas Elvanders artikel i DN om NPM inom högskolan, ”Så styr vinsttänkandet också inom högskolan”, 130603. Och det är inget som kommit plötsligt på. Jag tror det var redan kring 1990 som varje institution fick ”eget budgetansvar”, vilket ganska omedelbart visade sig i försämrad kvalitet på undervisningen.
Tidigare hade jag haft kursgrupper om 20-30 studenter och jag kunde dela in dem i mindre diskussionsgrupper när så var lämpligt. Och det var det ofta – jag undervisade i socialantropologi, ett ämne som kräver mycket eftertanke och stora ansträngningar att rubba invanda tankemönster. Kritiskt tänkande är ett centralt mål för universitetsutbildning och på socialantropologen tyckte vi att vårt ämne lämpade sig särskilt väl till träning i det. Det tyckte antagligen lärare i andra ämnen också.
I stället fick jag nu stå och hålla föreläsningsmonologer för 60-100 studenter. Då blev det knappast några frågor och ingen diskussion alls. Och att dela upp i grupper blev omöjligt, det fanns inte pengar till att använda de små grupprum som faktiskt fanns i byggnaderna och inte heller till extra lärartid att lägga på gruppdiskussioner.
Vi lärare hankade oss fram, till exempel genom att hjälpa studenterna att ordna diskussionsgrupper utanför universitetet. Men snart började det märkas en press från de ekonomiskt ansvariga på institutionen att inte underkänna alltför många. Det sades aldrig rent ut, men det mumlades om att det blev för dyrt med många omtentor och att institutionen inte fick lika mycket betalt per student. Och själva gick vi lärare allt mer på knäna, för vi fick färre och färre undervisningstimmar medan materialet som skulle gås igenom var lika stort. Att rätta tentor blev ett mastodontjobb, eftersom kullarna blev så stora, men betalt fick vi per undervisningstimme, ingen kompensation för gruppstorlekarna. Och så vidare, och så vidare.
Efter 10-15-20 år hade allt detta fått långsiktiga konsekvenser också: mindre engagemang från lärarna, mindre villighet att jobba gratis (mänskligt nog och fackligt riktigt – men pedagogiskt katastrofalt), följaktligen sämre föreläsningar och ytliga tentor som gick fort att rätta… Och när allt detta hade satt sig ordentligt i det dagliga livet och snacket i fikarummen, DÅ kom NPM-diskursen. Och gjorde det hela etter värre. Och mötte föga motstånd.
Ovanpå det kommer nu de konsekvenser Jonas Elvander beskriver: Nedläggning av ämnen (framför allt inom humaniora och samhällsvetenskap), forskarnas allt mindre inflytande över forskningen, etcetera.
Var finns i dag de studenter, eller ens lärare, som fått träning i kritiskt tänkande? Är det för att de saknats i så stor utsträckning, i snart ett par generationer, som det i dag går så lätt för makthavarna att förföra med ytliga reklamtrick? Nej, förlåt, nu är det jag som generaliserar slarvigt. Men jag kommer inte undan känslan av att vi är utsatta för ett gigantiskt, kanske globalt, bondfångeri.
Se också Anders Björnson: Frihetsförluster och frihetsfantomer, Ny Tid 13-04-03
gemensam 
Klart att det är bondfångeri – och många av oss som jobbade i ”det balla privata näringslivet” (som Ingemar Unge skrev vid något tillfälle) känner också igen det här extrema tilltaget med allt mindre enheter som ”kostnadsbärare”. Ett resultat blev ju att verksamheten i stort blev lidande eftersom inga chefer för små-enheterna ville ta gemensamma kostnader på sin egen budget. Budgeten måste ju hållas! Det kallades med ett fint ord ”sub-optimering”. Det är en intressant aspekt på den liberala tesen att om var och en sköter sig själv blir det samlade resultatet bäst. I själva verket kan splittringen leda till att det samlade resultatet blir mycket sämre, just för att varje enhet bara tar hänsyn till sig själv.
Det finns t.o.m. ett ord för det, Björn: Svartepetter
Det är märkligt hur man så helt utan offentlig debatt lyckats genomföra detta stora systemskifte som definitivt inte bara berör högskolan och läkarna utan som förändrat hela den offentliga sektorn i grunden. Jag har märkt att de som drabbas tror att det bara är deras verksamhetsområde som berörs, när det i själva verket genomförts på område efter område. Själv drabbades jag 1986 när Allan Larsson blev AMS-chef och jag jobbade som lärare inom arbetsmarknadsutbildningen. När jag försökte prata om det med folk utanför var det ingen som förstod mig.
Ett av de mest utmärkande dragen för New Public Management är dess rigiditet, dess totala oförmåga att utgå från verkligheten och bygga upp något på grundval av den verksamhet som det handlar om. Likheten med stalinismen är påfallande. All kritik bemöts på samma sätt. Huvudargumentet är att de som kritiserar är förstockade personer som är rädda för förändringar. Sakfrågor diskuteras inte. Man diskuterar aldrig varför något ska vara organsiserat på ett visst sätt. Det är ett axiom som aldrig behöver bevis att New Public Management är ett under av effektivitet.
Utmärkande är också att samtidigt som man snålar in på viktiga saker och avskedar folk under förevändning att man måste vara effektiv och spara pengar, så vräker man ut pengar på oväsentligheter. På AMU tog det sig uttryck i att man såg man det som absolut nödvändigt att skaffa en ny fruktansvärt dyr logotype Sedan strödde man kring sig en massa prylar försedda med denna logotype. Som genom ett trollslag fanns det plötsligt paraplyer, pennor, nyckelringar, skjortor, ja, gud vet allt, med denna logotype. Det var som om de besatt en magisk kraft som skulle kunna ersätta den positiva anda som de rev ner.
Den typen av fetischism såg vi i Malmö nyligen ett fantastiskt exempel på. En hög kommunal tjänsteman köpte in karameller för 300 000:-. De var försedda med tre s.k. värdeord och skulle delas ut till de anställda. Detta skulle vara en forbildning i kommunens värdegrund.
Individualiseringen av lönerna är också en del av detta nyliberal paket. Romarnas gamla devis ”Söndra och härska” kom till heders. Det intrigerande som följer, ger arbetsplatsen en otrevlig atmosfär och förhindrar uppkomsten av en enad opposition.
En intressant men mycket akademiskt skriven bok om NPM är Patrik Hall: Managementbyråkrati – organisationspolitisk makt i svensk offentlig förvaltning. Han menar att de styrda ständigt pressas av kravet att de ska utvecklas och synliggöras, medan de som styr är osynliga och förefaller sakna behov av utveckling. Ledningarna är besatta av besparingar och effektiviseringar i kärnverksamheten men ointresserade av vad managementbyråkratin kostar. De är inte utsatta för samma finansiella kontroll som kärnverksamheten. Den producerar inget och slipper mätningar.
När det gäller makten menar Ptrik Hall att de avgörande delarna av styrningen har förflyttats utanför politiken i strikt mening och att de därför inte syns och diskuteras.