Viggo Cavling pekar förtjänstfullt på den korruptionskultur som kännetecknar den svenska politiken. Folk vandrar mellan lobbyföretag och regering och håller gamla kunder bakom ryggen, senast det nya statsrådet Maria Arnholm. Eller sitter på två stolar som ”expert” och som kapitalistisk utförare av de tjänster ”experten” rekommenderar, som psykiatern Ola Gefvert i Uppsala län.
Men är någon förvånad?
Joseph Stiglitz pekar redan i Globalization and its discontent (2002) på hur privatisering av offentliga tjänster regelmässigt resulterar i korruption. Det finns så häpnadsväckande stora vinster att göra för nästan inget arbete alls att frestelserna blir övermäktiga för inte bara en normalkapitalist utan också en normalpolitiker. Som många slumrörelserepresentanter i Sydafrika har pekat på beror exempelvis den groteska korruptionen i sydafrikanska ANC på den privatisering av offentliga tjänster som de tvingades acceptera som priset för makten.
Varför skulle Sverige vara annorlunda?
Det kanske hos en del nyliberala idealister fanns en föreställning om en perfekt marknad som skulle styra allt till det bästa även när det gäller sjukvård och tåg. Men liksom i alla andra länder där deras modell har prövats har det bara resulterat i vad amerikanarna kallar ”crony capitalism” – dvs en kapitalism som bygger på smörade kanaler in i regeringen.
Och hur skulle det kunna vara annorlunda när det är regeringen som skapar marknaden? En seriös entreprenör skapar marknaden själv. En ”crony capitalist” går till sina kompisar i regeringen och får en offentlig verksamhet som gåva.
Eller ”förläning” som man sade förr.
Som entreprenör har jag länge varit medveten om att det inte finns något som heter fri marknad. Det finns planekonomi för alla har en plan, även ett litet företag som vårat. Men tydligast blev det nog väldigt nyligen då jag råkat halka in i mineralutvinning och naturresurser. Då jag satt med ett par tjänstemannagubbar i illasittande kostymer och blodtrycksproblem, diskuterandes mineralutvinning, då fick jag veta vilka metaller som var prioriterade för ”Sverige”. De kunde även presentera en lista över prioriteringsordningen, de styrde alltså vår teknikutveckling emot denna lista. De kunde ordna finansiering till saker som var relevanta för denna lista. Varifrån kommer listan, hur tog prioritetsordningen fram? Det var inte tjänstemännen som själva kommit på det, de hade givetvis frågat ”marknaden”, eller snarare, marknaden hade kontaktat dem, tillsammans med diverse internationella intressen. På den nivån är världen så mycket mindre än vad folk tror, på den nivån är gränsen mellan statens intressen och kapitalets intressen helt utraderad. På den nivån finns det inget annat än planekonomi, en plan som styrs av cronies, det må vara en relativt fri marknad kring vem som säljer dig en potatis, men potatisen uppstod som del av en plan.
Därför står det mellan crony capitalism (crony planekonomi, som jag skulle beskriva den) eller demokratisk planekonomi. Demokratisk planekonomi är dock än så länge något som enbart funnits i tankevärlden.
Sanningen om hur vår lilla svenska planekonomi fungerar och vilka som har fingrar med i spelet kring dessa, det kan nog ta en majoritet med förvåning. Förmodligen skulle en folklig ilska uppstå.
Jan, mycket bra skrivet, tänk om fler kunde få upp ögonen för detta.
Tack, Martin för din information om hur det verkligen fungerar.
Jag, som har varit den blåaste av moderater, har trott på illusionen om ”den fria marknaden”, om ”demokratin” och ”makten utgår från folket”. Jag har sett hur multinationella företag styr världen, hur adeln (som jag inte trodde fanns) styr kommunpolitiker, hur när vi röstar på ett parti de sviker oss och genomför en politik som vi inte alls har velat ha.
Om ni undrar så börjar jag mer och mer tro på något som liknar kommunism,
med solidaritet, småföretagande, självförsörjande produktion inom Sverige,
och folkomröstningar som borde ge makten åt folket…..
Jo, jag var kanske aldrig riktigt Moderat, men jag trodde på ”den fria marknaden” också, för den beskrivs av socialister också, som det man är emot. Vilket jag ganska nyligen insåg inte stämde, för aldrig har jag träffat så mycket politiker och byråkrater som när jag startade företag. Jag insåg också att alla hade planer och att man så långt som möjligt koordinerade dessa, både med staten men också med andra lirare.
Jag tycker inte behov skall lämnas till marknadens godtycke. Men att i demokratisk ordning besluta vilken musik som produceras och liknande, det tycker jag är att överdriva. Men i saker som är behov och kritiska för samhällets utveckling, där bör det finnas transparens, ett ansvar och direkt inflytande från de som har behoven.
Om brukarna av Caremas ålderdomshem hade inflytande över budgeten(planen), hur mycket skulle då en blöja vägt innan den byttes? Skulle VD-lönen vara prioriterad över sjukbiträdet som jobbar med din pappa? Transparens och inflytande, det gör processen kort med mycket omoral i vår värld.
Martin och Sussi: Vi är förbluffande eniga om vad vi vill ha, men vi kommer inte att få det utan arbete.
Jag föreställer mig att vi har kommit dit vi har kommit för att folk alltmer från 30-talet och framåt började lita på att ”andra” skulle fixa samhället åt oss medan vi själva ägnade oss åt familjen, karriären, nöjen och andra privata angelägenheter. Och det är precis vad de ”andra” har gjort – till sin egen fördel.
Det är tänkvärt att det var en liberal som först insåg det här sambandet, Alexis de Tocqueville på 1830-talet. När människorna är individualister och bara bryr sig om egen vinning blir staten tyrannisk, menade han. Demokrati kan bara uppstå om de engagerar sig i kollektiva projekt med sina likar – för det är först då de får förmåga att göra något på samhällsnivån, och sätta sig upp som en motmakt.
Det finns alldeles för lite motmakt idag.
Visst, privatiseringen är en direkt följd av det minskade engagemanget i samhället. Det går liksom inte ha en stor och stark statsapparat utan en massa folk som gör en massa gratis arbete. Därför bolagiserar man, så kan man betala någon att överse verksamheten
Var en gång en engagerad person, men har lagt ned hälften av alla föreningar jag engagerat mig i, noterade att det var lätt att få folk till fester, demonstrationer och andra händelser, svårt att få någon som ägnade sig åt att nöta, åt att ta ansvar. Under hela mitt engagemang så har jag noterat hur man avancerar i en förening, när stämman tar in nomineringar för ordförande eller kassör osv, den som har svårast att klara av den pinsamma tystnaden i mötesrummet vinner nomineringen.
Men när individualismen har genomsyrat ens liv, när alienationen har blivit som en trygghetsfilt. Då är det inte lätt att ta sig ur ensamhetens labyrint (för att låna från Rojas bok), försöker men det är inte så lätt. Det är som att bryta en ovana man har haft i många herrans år, hur tänder man av från egotrippen?
För mitt bondförstånd framstår det i och för sig som obegripligt hur det kan bli billigare att låta ett betalt bolag göra jobbet än en bunt betalda stats- och kommunbyråkrater. Utan problemet är nog det omvända – åtminstone de högre stats- och kommunbyråkraterna inser att de får högre lön som privatanställda direktörer och ser till att de får det.
Och poängen är ju inte att vi ska sköta rutiner som anställt folk sköter bättre, utan att vi ska göra sånt som inte är rutiner. Typ kontroll och verksamhetsutveckling. Som i och för sig behöver grundas i en praktisk verksamhet för att man ska veta vad man gör och inte gå att avspisa med att man inget begriper.
Men du har rätt i att utvecklingen är svår att vända. Det är lätt att se var den gick fel – http://www.folkrorelser.org/blogg/2010/09/18/langsiktiga-orsaker-till-socialdemokraternas-svaghe/ – men svårare att se utvägar. Vanligen brukar folk börja röra på sig när makten är splittrad och ser svag ut. Vi får se till att den gör det så fort som möjligt.
Jag vet varför privata entreprenörer är så populära framför offentliga. Den offentliga förvaltningen har på många ställen somnat av och varit sig själv nog, utan drivkrafter till förbättring eller effektivisering.
En av anledningarna till detta är att om en person sägs upp pga att den inte passar i organisationen kan man tänka att det offentliga ändå får ta kostnaden för denna person via A-kassan. Detta är feltänkt, då en fungerande arbetsmarknad hade sugit upp denna person på ett jobb som den passar bättre för.
Nu råder delvis ett annat läge med en offentlig förvaltning mer på tå i en miljö där de vet att de har konkurrens. Detta är positivt. En del av de negativa effekterna av detta är det som beskrivs i ditt inlägg, och som jag håller med om. Är det då bättre att gå tillbaka till det som var eller försöka hantera de problem som uppstått?
Makt korrumperar, oavsett om det är politisk, facklig, medial eller ekonomisk. Ett dynamiskt samhälle med många aktörer motverkar detta.
Vi talar om två saker, Markus. Det är skillnad mellan seriös entreprenörsverksamhet där entreprenören skapar sin egen marknad genom att erbjuda något som inte tidigare fanns, och på kompiskapitalism där han får en redan existerande marknad till skänks av stat och kommun. Det senare bäddar enligt all internationell erfarenhet för mutor och annan korruption som t.o.m. kan förstöra hela den politiska kulturen, det tidigare inte nödvändigtvis.
Det finns också ett problem med vinstdriven verksamhet när det handlar om behandling av människor som inte kan försvara sig. Detta gäller oavsett vem som driver den, det blir lika illa om det t.ex. är landstinget som gör det. Detta utreds mer på länkarna på https://gemensam.wordpress.com/2012/09/03/varfor-har-dom-inga-vettiga-argument/
Samt att det finns ett problem med verksamheter där ”kunden” inte är den som ska ha tjänsten, t.ex. när det gäller vård där det är politikerna som köper medan patienterna får tjänsten. Där insmyger det sig ett extra lager byråkrati mellan produktion och konsumtion, med krav på detaljerade kontrakt och kontroller i efterhand som blir otroligt dyrt. Ekonomipristagaren Douglass North påpekade i Understanding the process of economic change att just de kostnader detta vållade var huvudorsaken till att vård nästan ingenstans behandlas som en kommersiell tjänst. Det blir helt enkelt för dyrt och byråkratiskt.
Så idén med att ”förnya” vården genom att kommersialisera den är ungefär lika smart som att kissa i byxorna för att värma sig. Man får hitta på andra metoder.
Först och främst håller jag med om att det är problem när det inte är ”kunden” som ska ha tjänsten. Detta gäller förstås kontroll och mätning av många offentliga tjänster där det är svårt att ta reda på hur effektiva tjänsterna är. Tex inom vården måste man försöka få reda på hur patientens problem blir löst, inte bara hur många patienter som skickats hem med en burk medicin. Problemen med mätningen är dock inget som är specifikt relaterat till privata utförare utan har samma relevans med en offentlig utförare.
Då kan man argumentera att en offentlig utförare inte har något vinstintresse och därför bättre borde se till mottagaren av vårdens intresse. Dock verkar det som att organisationer med dålig kontroll lätt drabbas av korruption och den ”snällhet” som skulle komma mottagaren till del lika gärna kan realiseras i ointresse att tillsätta bra chefer som driver verksamheten på ett bra sätt. Vilket i sig lätt resulterar i oengagerade medarbetare och dålig kvalité.
Angående kravet på att privata bara borde verka på outvecklade marknader har jag väldigt svårt att förstå argumentet. Det är inte ovanligt att nya aktörer går in på etablerade marknader och effektiviserar och förbättrar produktionssätt vilket leder till konkurrensfördelar för den nya aktören.
Lagen om offentlig upphandling (LOU) är ett i grunden bra instrument för att motverka korruption i det offentliga Sveriges kommersiella relationer. Tyvärr är många upphandlande organisationer ännu för ovana vid detta, vilket ofta resulterar i dåliga upphandlingunderlag som i sin tur leder till att fel organisation får uppdrag, eller att fel produkt levereras.
Jag vill se en yrkesgrupp som specialiserar sig på LOU. Gärna med en specifik högskoleutbildning i ryggen. Detta skulle vara mycket bra för förvaltningen av våra offentliga tillgångar och skulle på sikt kunna leda till att det offentliga på ett bra sätt tar ansvar för fler delar av ekonomin än det gör idag.
Jag vill se en utveckling som hellre förbättrar det vi har och tar vara på de fördelar detta ger, än att försöka gå tillbaka till något som inte var bra och nöja oss med det.
Nå, det här finns utrett empiriskt så det behöver man inte diskutera om. Boken finns på svenska: Den svåra konsten att privatisera, av John Donahue, utgiven av SNS redan 1992. Se gärna recension på http://www.expressen.se/debatt/bo-rothstein-forskare-har-varnat-for-vinstdriven-vard/
Speciellt nationalekonomer brukar ju ha ett stort förakt för empiri och uteslutande utgå från såna här hypotetiska principresonemang som ovan. Men de har sina gränser.
Att något är svårt behöver inte betyda att det är omöjligt, och att ett system har brister behöver inte betyda att ett annat system är felfritt.
När man läser artikeln du hänvisar till låter det som att det är en del tyckande med i slutsatserna av forskningen, men detta kan jag ju inte hävda är fallet utan att läsa rapporten.
Dock är det intressant att tänka sig: Om det inte går att mäta det som levereras när det gäller omsorg om människor, och föra in det i ett kontrakt, hur kan man då jämföra olika verksamheter över huvud taget och säga att den blir bättre utan privatisering. Detta hade varit intressant att få reda på. Antar att jag kan läsa rapporten men om jag slipper detta och istället får det förklarat skulle jag vara tacksam.
Om man inte kan skriva tillräckligt styrande avtal, då faller det tillbaka på goodwill och journalistisk bevakning, vilket vad jag vet är det enda effektiva styrmedlet som hindrar offentlig förvaltning från att missköta sig. Och i så fall landar det i att det varken är bättre eller sämre med privata alternativ vad gäller kvalitén.
Antingen har jag missuppfattat något om forskningen eller så är den inte riktigt relevant här i det här sammanhanget. Förklara gärna vilket.
Det är ganska enkelt, Markus. Det går att konstruera ett system så att yrkeshedern styr. Det är vad man traditionellt har gjort inom vården t.ex. När yrkeshedern styr gör man sitt bästa, annars får man skämmas. Att vara sina likar till lags är den starkaste drivkraften som finns.
När målet blir att leverera vinst styrs man åt ett helt annat håll – ofta med svåra samvetsbetänkligheter, men om alternativet är att få sparken så…. Då måste man in med kontroller och byråkrati i efterhand, vilket blir dyrt som Douglass North har konstaterat.
Hej igen Jan!
Ekonomi och vinst:
Det finns ingenting som inte styrs av ekonomi. Ekonomi har alltid varit det sätt som människor överlever på. Allt från att bereda och lagra matvaror till dagens penningekonomi. Jag väljer detta bredare begrepp eftersom vinst bara är skillnaden i vad någon är beredd att betala för något och vad det kostar att producera det som efterfrågas. Att ha gränser för kostnader är alltid relevant. Det finns inte idag några verksamheter, offentliga eller andra, med obegränsade ekonomiska ramar.
Yrkesheder:
Min uppfattning är att denna heder finns där det finns förutsättningar för det och där den uppskattas. Detta är enligt min erfarenhet mest beroende på vilka chefer som tillsätts. Inom de offentliga verkar det numera på många ställen vara egenskapen att inte protestera mot lagda budgetar som väger tyngst i tillsättning av chefer. Inte en bra grund för att odla yrkesheder.
Problem:
Jag tycker att man gör det lätt för sig när man använder uttryck som kultur på arbetsplatsen om man samtidigt inte är villig att ta reda på hur den påverkar det som levereras. Så länge man inte tycker att man ska mäta det som levereras blir detta bara teoretiska resonemang och empirin som utlovades uteblir. Vi vet att det historiskt funnits stora problem inom vården alldeles oavsett om den varit i offentlig regi eller inte. Hur stora problemen varit är dock svårt att ha en uppfattning om.
Det finns ingenting som inte har ekonomiska aspekter, men det fungerar väldigt olika beroende på vad som är mål och vad som är begränsande faktorer. Om målet t.ex. är bästa möjliga sjukvård inom budgetens ramar fungerar det helt annorlunda än om målet är högsta möjliga vinst.
Jag är helt enig med dig om att många offentliga verksamheter drivs efter precis samma principer som vilket privat företag som helst, detta kallas New Public Management och är ett otyg. Se t.ex. http://vanstrastranden.wordpress.com/2013/02/17/vi-lever-i-den-ekonomiska-ingenjorskonstens-tid/
Samtidigt finns det hyggliga mätningar om inte i Sverige så i USA som konstaterar att vinstdriven verksamhet inte fungerar när det gäller handhavande av människor som inte kan försvara sig. T.ex. John Donahue: Den svåra konsten att privatisera, utgiven av SNS. Så jag tror inte du har rätt i att det är svårt att ha en uppfattning om det.