Anne-Marie Lindgren har skrivit sin sista minianalys för Arbetarrörelsens tankesmedja. Den handlar om att en återfödelse av politiken verkar ske på det lokala planet, sedan även socialdemokrater på riksplanet kapitulerat för vanföreställningen att marknaden fixar allt bara den lämnas åt sig själv:
Det här handlar om mer än ”bara” goda exempel på problemlösningar i enskilda frågor. Det handlar om ett förhållningssätt: att se politikens roll för att skapa de gemensamma, samhälleliga, struktur, som skapar villkoren för människors individuella liv – och att våga använda politiska resurser för att åstadkomma de strukturer, som ger goda sådana villkor.
Det här är det klassiska socialdemokratiska förhållningssättet, det som skapade de stora framgångarna under den gyllene epoken fram till 1970-talets slut. Observera alltså att det handlar om ett övergripande synsätt på politikens roll och uppgifter, inte specifika synpunkter på politiska metoder; metoder måste med nödvändighet skifta beroende på hur de aktuella problemen ser ut.
Det är intressant att läsa detta parallellt med Daniel Ankarloos inlägg på norska välfärdskonferensen – och gärna också parallellt med Ola Anderssons bok om svensk stadsbyggnad under 1900-talet, Vykort från Utopia.
Ankarloo är den som uttrycker det tydligast – att det finns två förhållningssätt till samhället:
I liberalens inskränkta syn finns bara två alternativ, antingen bestämmer jag som individ själv (och det är frihet) eller så gör någon annan det (och det är tvång). Men sådana meningslösa uppdelningar är djupt asociala. I själva verket ser de mänskliga alternativen i enkelhet ut så här: antingen växer vi alla tillsammans, eller så krymper vi var och en för sig. Antingen formar vi tillsammans vårt gemensamma öde, eller så utlämnas var och en till sitt eget öde.
Ankarloo är tydlig med att ”liberal” här ovan inte är en partibeteckning – liberaler för hundra år sen var närmast besatta av att fundera omkring var den rätta skiljelinjen mellan privat och offentligt, mellan individ och ”republik”, mellan marknad och bildning. Det var minst av allt självklart för dem att det privata, det individuella, marknaden alltid skulle vinna överallt. Det är ett modernt tänk.
Men Andersson visar tydligt hur även generationer av socialdemokrater har fallit för den pseudo-liberala modellen när de har byggt förorter där det högsta idealet är att få vara i fred i det lilla och slippa delta i samhället – vilket idag har fött ett helt publikt förhållningssätt där folk protesterar mot varje förändring, helt obesett. Nej till alla nya byggnader, nej till nytt dagis, nej till ny busslinje. Sådant stör det privata, och någon annan påverkan än en störning är de ur stånd att föreställa sig.
Så jag tror att Anne-Marie i viss mån trivialiserar problemen. Det kan vara att allt fler har uppmärksammat att vi har nått vägs ände och säger sig att navelskåderiet måste få ett slut, och att den uppryckning hon talar om är en del av den processen.
Men jag vill gärna se fler exempel på det innan jag tror det.
Kommentera