I sin bok ”Deras kris – våra lösningar” beskriver Susan George den globala finansiella elit som i snabb takt rakar åt sig enorma rikedomar och politisk makt. Man kan se hennes inledning på ABF-huset i söndags här. Själv har jag i flera år funderat på om inte samhället är på väg in i en ny fas, en slags nyfeodalism där frälset, aristokratin, är i full gång med att skaffa sig samma förmåner som adeln hade på 16- och 1700-talet. Arrogansen och de vidlyftiga vanorna är i alla fall desamma, liksom synen på fattiga och utslagna. Vi kan även byta ut adelns hovintriger mot dagens lobby- och pr-verksamhet. De senaste månadernas utveckling i Europa talar knappast emot min tes och inte heller blir jag övertygad om att jag har fel när jag läser de fyra svenska storbankernas bokslut för 2011.
Om vi till att börja med diskuterar utvecklingen i Europa så har de europeiska storbankerna de senaste månaderna fått låna över 10.000 miljarder kronor av den europeiska centralbanken till 1% ränta. Samtidigt skickar man hårdhänta fogdar till de uppstudsiga landsändarna ( Grekland, Italien) med uppdrag att få ordning på styret och respekten för överheten. Alla de åtgärder som vidtagits av den informella junta som nu styr Europa, har handlat om att rädda bankerna, finansiella institutioner och de superrika, dvs frälset, som ser om sitt eget hus.
I Sverige har de fyra storbankerna kapat åt sig 109 miljarder i räntenetto under 2011. Inte illa. Och även om DN ondgör sig över de löner och förmåner som de fyra vd-arna ordnat åt sig själva, och som knappast förvånar mig längre, så tycker jag kanske att två andra saker är mer anmärkningsvärda. Enligt SCB:s statistik har de monetära finansinstitutens (i första hand banker, bolåneinstitutut och finansföretag) utlåning till svenska hushåll ökat med 123 miljarder och till de ickefinansiella företagen med 115 miljarder under 2011. 238 miljarder i ökad skuldsättning. Fattigbonden och bysmeden får stå med mössan i hand och be greven om nya lån när arrendet och räntan ska betalas.
DN har också jämfört de fyra bankernas utlåningsränta för tremånaderslån. Den varierar mellan 4,13 och 4,20%. Konkurrensen är ju inte precis stenhård. Och när sedan det statligt ägda SBAB inte får i uppdrag att göra något detta, ja då tänker jag återigen på orden oligarki och adel. Varför ska dom bry sig? Under finansadelns välde blir demokratin alltmer ett skal, visserligen fortfarande rätt tjockt här hemma. Men det blir tunnare hela tiden om vi inte gör något åt saken.
Avslutar med att göra reklam för ett seminarium som verkar intressant i sammanhanget: Finanskapitalets makt och fackets möjligheter
Ingemar Lindberg och Magnus Ryner presenterar sin Ny Tid-rapport .
Seminariet är den 26 mars klockan 14.00 på Arenagruppen. Kommentator: Ola Pettersson, LO:s chefsekonomin.
Föranmälan till: hakan.bengtsson@arenagruppen.se
Låt oss börja med: Obegränsat personligt ansvar för finanssektorn.
Ironiskt nog har staten enorma påtryckningsmedel emot bankerna. I form av enorma skattesubventioner på lån. Föreslår följande förhandlingsposition:
Gör som vi säger, eller så eliminerar vi alla era skattesubventioner.
Det finns andra anledningar att angripa räntesubventionering. Som skatteverkets eget utlåtande gör gällande:
Klicka för att komma åt skrivelse+20111219.pdf
Citat:
”Utifrån arbetsgruppens fokus på företeelser som kan anses innebära ett
missbruk av ränteavdragsrätten är det generella grundproblemet att det finns
ett mycket stort incitament till att av skatteskäl etablera koncerninterna
skuldförhållanden och få höga ränteavdrag (ibland kan avdrag för samma
ränteutgift medges i ytterligare ett land) som inte motsvaras av beskattning hos mottagaren och att dessa förhållanden skapas i mycket hög utsträckning och på olika sätt.”
Skulle nog svara ‘nej’ på frågan i rubriken. I alla fall om man har några tumregler som handlar om utomekonomiskt tvång och hierarkier som bygger på ömsesidig hjälp och förtroende, vilket bör vara nödvändiga komponenter i en fungerande feodalism. Däremot kan man ju se den nu pågående krisen som ett upplösningsfenomen, alldeles som feodalsystemet fick alltmer svårlagade sprickor som överklassen inte kunde hantera. Den nu härskande klassen har också allt svårare att styra systemet i önskad riktning.
Björn, jag försöker inte lansera begreppet nyfeodalism på någon strikt vetenskaplig grund utan bara som en förhoppningsvis tankeväckande historisk jämförelse. När det gäller dina tumregler tycker jag att ”hierarkier som bygger på ömsesidig hjälp och förtroende” stämmer utmärkt på dagens finanselit. Överst finns vd-arna för de stora globala bankerna och de superrika och sedan hela vägen via högerpolitiker, fondförvaltare ner till ekonomijournalister och lobbyister. Visst kan de ha olika intressen och skälla på varandra, som Borg på bankerna, men angrips de utifrån eller underifrån, ja då reagerar de som en kropp.
När det sedan gäller om den nu härskande klassen får allt svårare att styra systemet i önskad riktning så börjar jag undra. Susan George tog också upp ämnet i Stockholm. Hon som jag och säkert många andra tänkte när åtstramningspaketen började hagla över Europa att nu har dom väl fått fnatt, hur inkompetent får man vara egentligen? Men är det verkligen inkompetens? Ett samhälle som lutar åt de feodala hållet behöver ju i princip bara en härskande klass (med inlejda fogdar och knektar) och undersåtar, som gärna får vara utfattiga och satta i skuld. Industrikapitalismens medelklass får ju rejält med stryk i USA, och nu tycker man kanske att det är Europas tur? Sedan kanhända man har gjort en långsiktig kalkyl på naturresurser och konstaterat att de nog räcker för att 10% ska kunna fortsätta att leva som idag. Resten får klara sig bäst dom vill. Inser att det låter konspirationsteoretiskt, men det är i alla fall inte så ofta dagens elit diskuterar framtiden – offentligt.
Om man nu ska tvista om definitioner av begrepp (som ju aldrig betyder något annat än vad majoriteten anser att de betyder):
En kärna i begreppet feodalism är att offentlig makt sprids ut och blir alltmer privat, dvs omöjlig att kräva ansvar för.
Det tog sig en form i 900-talets Nordfrankrike, då den enda väsentliga resursen var våld. Den tog sig andra former i 1600-talets Sverige då även en massa andra resurser fanns – som t.ex. Postverket som Magnus Gabriel de la Gardie la beslag på för egen räkning, tack vare nära kopplingar till staten.
Och i den bemärkelsen föreligger i alla fall tydliga paralleller…
Även det där, att vi numer har en kader privat/legoarméer som drar runt i världen och krigar åt dem som betalar, påminner om medeltiden.