[Av Göran Dahlgren] Fakta om den ekonomiska utvecklingen, hur börsen går upp och ner och vad ”marknaden” tycker om olika förslag redovisas kontinuerligt med hög intensitet varje dag. Detta blir den samhällsbild av verkligheten som dominerar. Starka larmsignaler ljuder dessutom när olika resursstarka grupper någon gång är förlorare i vår allt mer ekonomiserade värld.
När det gäller fakta om hur vår välfärd och ofärd utvecklas finns inte alls samma intensiva bevakning. Det gäller speciellt långsamma men nog så viktiga förändringar när det gäller välfärden och ofärdens utveckling och fördelning. Det innebär ofta att välfärdsfrågor inte blir föremål för den debatt och de åtgärder som vore naturligt i ett välfärdssamhälle. Larmsignalerna är dessutom ofta få och svaga speciellt när de gäller resurssvaga grupper .
Hur många vet t.ex. att medellivslängden ökat långsammare i Sverige än i många andra länder under de senaste 20 åren. Detta gäller speciellt för svenska kvinnor som rasat från en 4:e till delad 10:e plats vid en internationell jämförelse. Idag är förutsättningarna för ett långt liv bättre för kvinnor i bl.a. Frankrike, Italien, Japan och Australien än för svenska kvinnor. Fortsätter dessa trender kommer medellivslängden bland svenska kvinnor inom 10 -20 år kanske att vara lägre än i flertalet västeuropeiska länder.
Än mer dramatisk blir bilden när man samtidigt konstaterar att de sociala skillnaderna i medellivslängd ökat bland svenska kvinnor. Medan högutbildade kvinnors medellivslängd stadigt ökat så har kvinnor med arbetarbakgrund idag nära nog samma medellivslängd idag som för 20 år sedan. Dessa sociala skillnader bland svenska kvinnor är idag större än i nära nog alla andra västeuropeiska länder. Detta borde – om något – vara en fråga högt upp på den politiska dagordningen.
Men vem har hört någon ledande svensk politiker uppmärksamma frågor som dessa? Vilket svenskt politiskt parti har en samlad strategi för bättre och jämlikare hälsa? Varför ser man inte den verklighet som fortlöpande redovisas i såväl svenska som internationella hälsostatistiska rapporter?
Det finns givetvis många olika skäl till detta. Ett skäl kan vara ointresse och bristande politisk vilja att lyfta denna typ av svåra långsiktiga välfärdsfrågor. Kanske hoppas man – utan närmare analys – att ett fokus på ekonomisk tillväxt även ska förbättra hälsans villkor för kortutbildade kvinnor. Kanske vill man inte se problem där det inte finns några snabba enkla svar på vad som bör göras. Några kanske tror att detta är en medicinsk fråga för våra läkare trots att hälsans villkor i hög grad påverkas av sociala och ekonomiska politiska beslut.
Men det finns också mycket som tyder på att fakta som dessa inte når fram till ansvariga politiker och allmänheten. De drunknar i det intensiva informationsflöde och de löpsedelsrubriker som i så hög grad styr politikens vardag. Denna verklighet som enbart kan tydliggöras med hjälp av tabeller och diagram blir då allt osynligare för allmänheten. Visst kan enstaka fall blixtra förbi och engagera men helheten, trender och sociala skillnader syns inte i vår vardagsverklighet. Samtidigt är kunskap om denna ”osynliga” verklighet ofta av avgörande betydelse för våra möjligheter att på olika sätt försöka påverka utvecklingen.
En strategisk fråga är därför hur fakta och analyser om välfärdens och ofärdens omfattning och fördelning kan redovisas och spridas på ett bättre sätt i en tid där så mycket handlar om hur ekonomin – snarare än människorna – mår.
- När får vi ” sociala nyheter” före ekonomi nyheterna i radio och TV?
- Vilken morgontidning blir först med en separat del för ”Välfärd och ofärd” på samma sätt som man idag har en del för ”Näringsliv” respektive ”Kultur.”
- När kommer någon organisation att utveckla en objektiv interaktiv sajt som löpande redovisar fakta om såväl den synliga som den ”osynliga” sociala verkligheten för olika grupper i dagens svenska klassamhälle?
Göran Dahlgren
Gästprofessor / University of Liverpool
Det kommer nog att förbli på det viset så länge det inte finns någon seriös tidning med bas i folkrörelserna som tar upp konkurrensen. Bloggar hjälper inte. I Norge har dom Klassekampen med en upplaga på 20.000 (motsvarar 40.000 i Sverige) vilket leder till att dom andra måste skärpa sig. Och Klassekampen har hög trovärdighet dessutom – när jag bodde i Norge på 90-talet sa folk, oberoende av politisk hemvist, att det fanns två seriösa tidningar i Norge: Aftenposten och Klassekampen.