På semestern i år fördjupade jag mig i Richard Douthwaites bok The growth illusion från 1999. Jag tyckte jag behövde argument i den stundtals förvirrade tillväxtdiskussionen, och det fick jag också. Douthwaite visar mycket tydligt att tillväxt i och för sig inte betyder någonting, i sig själv består den bara av siffror i en kolumn. Vad som betyder något är det som driver på tillväxten. Att aktörerna är företag och stater som drivs av behovet att få övertag på varandra, och i detta syfte strävar efter att lägga så mycket resurser som möjligt under sig och därför inte har råd att tänka på vad de föröder på vägen.
Konkurrensen, alltså. Eller maktkampen, vilket är samma sak.
Men Douthwaite relaterar också bakgrunden till den nuvarande spekulations- och ballongekonomin på ett mer pedagogiskt sätt än någon annan jag har läst. Observera att boken är skriven för tretton år sen och förutser finanskraschen på ett heltigenom exakt sätt.
Allt började när regeringarna började bekämpa inflationen på 70-talet, säger Douthwaite. Inflationen hade varit en välsignad mekanism för att jämna ut ekonomiska hinder – företagen kunde använda den för att höja vinsterna, och arbetarna kunde använda den för att höja lönerna, och i slutändan balanserade den mellan dem så att ingen blev lidande. De enda som blev det var bankerna, som ständigt fick tillbaka sämre pengar än de hade lånat ut. Det var bankerna som fick regeringarna i främst USA och Storbritannien att sätta inflationsbekämpning högst på dagordningen, via ränteökningar, nedskärningar, arbetslöshet och allmän ”sparsamhet” och ”återhållsamhet”.
Men, säger Douthwaite:
Ironiskt nog skapade kampen för att begränsa inflationen efter 1979 ett problem för denna politiks initiativtagare, finansinstitutionerna, eftersom den skapade en avgrund mellan den mängd pengar man kunde tjäna på att investera i en typisk produktiv verksamhet och den ränta företagare med sådan verksamhet krävdes på. Än mer, eftersom ränteökningarna hade skapat en recession var det få av de inhemska köparna som hade lust att låna något i vilket fall som helst, utom, som vi har sett, för att betala räntor på tidigare lån eller undvika konkurs. Bankernas problem med vad de skulle göra med sina pengar ökades på eftersom de flesta OPEC-länder, till följd av oljeprisökningen, hade mer pengar än de visste vad de skulle göra med (…). Mycket av dessa pengar hade placerats i brittiska och amerikanska banker.
För att finna ett hem för OPEC-pengarna såväl som för sina egna pengar packade bankirerna bokstavligen sina resväskor och flög till Tredje Världen. Under ett möte med Interamerikanska Utvecklingsbanken i Madrid 1981 köade bankdirektörerna för att erbjuda pengar till den man som ansvarade för Mexicos lån medan han tog igen sig i en fåtölj på sitt hotell. Ett år senare hade Mexico lånat så mycket att (…) det hotade med konkurs och därigenom gjorde världen uppmärksam på den kris bankerna hade skapat.
Och sen dess har det fortsatt. Eftersom den verkliga ekonomin måste hållas tillbaka för att inte spä på inflationen hopas pengarna i improduktiva pengabingar där man måste hitta på konstlad aktivitet för dem för att ge vinst. På åttitalet blev det populärt i bankkretsar att spekulera i valutor, men efterhand byggdes alltmer intrikata mekanismer upp för att dra pengar ut ur kretsloppet och lägga dom i de improduktiva pengabingarna, där vinstkravet – konkurrensen, maktkampen – ständigt kräver att nya resurser läggs till.
Douthwaite är fullt enig med nutida bankkritiker som Michael Hudson och Erik Reinert: det enda sättet att återskapa ett rimligt näringsliv är att spränga bankerna, fördela ut resurserna till folkmajoriteten och använda dem för reella investeringar i produktion. Detta trots att han inte tror på tillväxtens välsignelser. För den tillväxt som är farlig är den som beror på staters och kapitals maktkamp. Och den är lika destruktiv när den skapar finansbubblor som när den skapar stinkande kemiavlopp.
.Ja, man dvs bankerna lånar ut mer pengar än man har själva. Bankerna har bara ett eget kapital på några få procent av det man lånar ut. Därför blir dom så sårbara. Men att dela ut pengarna? Har dom verkligen några pengar, som går att dela ut? jag.tvivlar. Läs i tidskriften Monhly review, hur kapital-spekulationen har utvecklas sedan 1970-talet. En modern spekulations-kaptalis tär Petter Stordalen från Norge. Palle
Nåja, ett sätt att ”dela ut” är att skriva av alla skulder och låta bankerna gå i konkurs. Fordringar är också ett slags tillgångar, även om de i många fall är fiktiva.
Högst verkligt är dock att bankerna – och deras förbundna i vad som på engelska kallas FIRE-sektorn, eller Finance, Insurance, Real Estate – kontrollerar alltmer av resurserna. Detta kan man läsa mer om i Erik Reinerts bilaga till norska stortingets finanskrisutskotts betänkande. Svårt att hitta på internet, men finns på engelska på Real World Economics Review no 60, http://rwer.wordpress.com/2012/06/20/rwer-issue-60/, under rubriken A trail of economic destruction since the 1970s.
Ett annat sätt att ”dela ut” är ju att vi tillåter oss rejäla lönelyft, något som har hållits tillbaka sen 80-talet i inflationsbekämpningens namn. Med påföljd att lönernas andel av BNP successivt har minskat och vinsternas (inkl direktörslönernas) successivt har ökat.
FIRE-sektorn är numera den dominerande delen av kapitalet och med dom högsta vinsterna. Efter krisen i USA, så reglerades (delar av) kapitalet. Den lagstiftningen togs bort i slutet av 1990-talet. Överskottet i en (världs)- ekonomi, kan fördelas på många sätt. Ett sätt är att ge arbetarna i tredje världen högre löner.
Dvs att vi t ex betalar mer för de kläder vi köper.
Dessutom går ju ekonomin neråt, med allt lägre tillväxt. Palle
För övrigt, så var kapitalismen inne i sin värsta kris under 1970-talet, där botten nåddes 1982. Man angav då att det var inflationen som var problemet, men i verkligheten var det nivån på vinsterna dvs profitkvoten, som var problemet för kapitalismen. Åtminstone i USA, som då dominerade kapitalismen.Palle
Paul Brosche vidrör problemet med profitkvotens fallande tendens enligt Marx, ett av kapitalismens grundläggande problem som ligger bakom jakten på ständigt nya marknader, t ex den galopperande marknadiseringen av offentlig välfärd och gemensamma tillgångar som vatten. Apropå ”improduktiva pengabingar” så är militär upprustning och ökad vapenhandel en klassisk metod att möta överproduktionskriser. Krig ödelägger samhällen, förstör infrastruktur och jämnar marken för nya lönande investeringar, från noll så att säga. Det blir ju också utrymme för nya vapen… Någonstans läste jag, helt nyligen, att det inte var 30-talets ekonomiska reformer utan 2:a världskriget som fick ekonomin att lyfta i USA.
Jag tror man får vara försiktig med att tro på andra världskriget som räddande ängel. För det första för att kapitalismen har hämtat sig förr efter långvariga förfallsperioder utan krig, och för det andra för att det är politiskt förlamande för oss.
I verkligheten tror jag att det var folkrörelsemobiliseringar som tvingade kapitalisterna att bli ”seriösa”, se http://www.folkrorelser.org/blogg/2011/12/10/hur-folkrorelser-tvingar-makten-att-bli-serios/. Andra världskrigets roll var nog på sin höjd att göra budgethökarna politiskt irrelevanta.