- Det mest uppenbara är att det visat sig att det är otroligt mycket större politisk risk i en sådan här verksamhet än vad man insåg, det var en politisk bomb, säger Per Strömberg på Handelshögskolan i Stockholm om riskkapitalbolag inom vården, apropå Caremaskandalen.
Annars tycker man att just Handelshögskolan borde vara tillräckligt förvarnade.
Alfred Chandler, topnotcher inom företagsekonomin med 7.420 träffar på Google Scholar och väl representerad i Handelshögskolans kurslitteratur, berättar i sin klassiker The visible hand, standardverket om hur storföretagen uppstod, om motsvarande fenomen inom de amerikanska järnvägarna på 1800-talet. Där fanns det tre olika sorts järnvägsbolag.
Dels var det sådana som hade bildats av företag och kommuner inom sitt område. De sköttes oftast egenmäktigt av järnvägsingenjörer enligt sin yrkesetik, och sköttes oftast utmärkt.
Dels var det sådana som hade startats av banker som en säker placering. De sköttes så där.
Och så var det den tredje gruppen. Chandler beskriver den så här:
Det fanns ytterligare en sorts affärsmän som bestämde järnvägsbolagens strategi och som satt i styrelser eller som ordförande eller kassör. Det var spekulanten. Spekulanterna skilde sig från verksamhetsledarna och investerarna, de hade inget långsiktigt intresse i företaget. De förväntade sig inte ett levebröd eller en inkomst från att förse kunderna med transporttjänster, Deras vinster kom från att exploatera omständigheterna runtomkring, t.ex. via byggen, från att förvärva jord och gruvrättigheter längs en järnvägslinje, eller (oftast) från att manipulera aktiekurserna.
Den senare typen av järnvägsbolag blev en sådan ”politisk bomb” att det skapades ett helt politiskt parti för att bekämpa dem. Detta parti tog makten i åtminstone fyra delstater på 1890-talet, vilket gjorde det politiskt nödvändigt med reformer i företagslagstiftningen strax efter sekelskiftet 1900.
Carema och deras kolleger är alltså en gammal företeelse. Varför är Handelshögskolan så överraskad?
Äsch, riktiga karlar till ekonomer bryr sig inte om historie-tjafs och slikt kärring-snack!
Är man överraskad eller låtsas man bara vara det?
”Riktiga karlar till ekonomer” bryr sig bara om matematiska formler byggda på tankefoster. Verklighet och empiri är det bara amatörer som har hittat på.
Spekulation är väl alltid en politisk bomb. Det är en rent parasitär verksamhet som tjänar sina pengar på att krympa kakan, spekulation låter sig inte göras utan att stöta sig med folkflertalet.
Privatisering av vården gör dessutom staten till en parasitär varelse på samhällskroppen. I akt att privatisera så dammsuger man landet på riskkapital och slår därmed under privatiseringen undan bena på verksamheter, entreprenörer och innovatörer, som till skillnad från privatiseringar skulle skapa jobb, som skulle skapa verklig tillväxt.
Intressant i sammanhanget är att om du skall få riskkapital från staten till en PRIVAT näringsverksamhet, då skall staten ha styrelseposter, de skall detaljstyra verksamheten, de har vetorätt på stämman och kan ta över större delen av bolaget med ett pennstreck om de andra ägarna skulle vara misshagliga. Varför är det inte denna ordning när det gäller verksamheter som är offentliga och för det offentliga?
Jag må klaga på att jag lider under tjänstemannaväldet och deras godtycke, men faktum är så är jag mest häpen över hur det handskas med våra skattemedel i andra sammanhang.
Du har så rätt Martin.
En aspekt på det här är också hur riskkapital styrs till verksamheter som drivs hur bra som helst det förutan. Typ sjukvård – en rutinverksamhet som går sin gilla lunk. Istället för att gå till sån verksamhete där det verkligen råder risk, typ nya uppfinningar som ska marknadsföras. Kan det vara så att det s.k. riskkapitalet är lika byråkratiskt som staten och inte längre klarar av sånt?
Erfarenheterna jag har från statens riskkapitalister är exempelvis ALMI Invest, ett tjänstemannavälde där tjänstemän leker riskkapitalister med statens pengar och det är tjänstemannens godtycke som styr. Sen Innovationsbron som är en förlamande byråkratisk kontrollinstans som är oförmögen att fatta snabba beslut och kräver sådan kontroll över vad som händer med statens pengar att de är snudd på omöjliga att para ihop med privata investerare som krävs för att få ut pengarna av I-bron.
Privata riskkapitalister är tre skolor, ett mellanting mellan ALMI Invest och Innovationsbron, kontroll och korta beslutsvägar, men byråkratiska och riskobenägna. (De har gärna krav på att verksamheten skall omsätta minst 10 miljoner och ha gått med vinst de senaste x åren. Vadå risk?)
Sen finns det de ”goda kapitalisterna” privatpersoner, entreprenörer och innovatörer som skaffat sig stora förtjänster på sitt entreprenörsskap. Riskbenägna, snabba beslut, tror på entreprenören och backar hen, men mycket begränsade medel och begränsad förmåga i antal projekt som kan drivas. (goda kapitalister inom citationstecken då det är en oxymoron.)
Sist kommer de stora riskkapitalbolagen som kör enligt amerikansk modell, kvartalskapitalister som kräver närmast total kontroll, deras syfte är inte att bygga upp företag och innovationer. Är det inte smooth sailing 2 kvartal i rad, då slaktar man företaget, gör sig av med kompetens och ombildar det hela till en ”asset”, som innehåller patent, mösterskydd, anläggningar osv. Det är inte det uttalade syftet, men ingen jag vet som jobbat i ett företag som tagits över av sådana har kunnat rapportera annorlunda. De går helst in i välmående företag där de ser potential till ännu större vinster genom sk effektiviseringar. Den typ Chandler förtjänstfullt beskriver. Caremas ägare är ett typexempel. Mitt Romney är ett typexempel på detta. Det rent parasitära kapitalet vars huvudsakliga förtjänster kommer ur att minska kakans storlek. Verksamheter med tveksamt existensberättigande även för en liberal.
För att illustrera nuvarande regeringens angrepp på företagande och innovation så länkar jag denna artikel från DN:
http://www.dn.se/ekonomi/tillvaxtbolag-far-mindre-riskkapital
Det är vad som händer när staten säljer ut. Staten går då in och konkurrerar med entreprenörerna och mindre företag med tillväxtpotential om riskkapital. De som borgarna själva säger är den del av näringslivet med mest potential att skapa arbetstillfällen och tillväxt. Det leder till att riskkapitalisters förväntan på risk minskar, deras förväntan på avkastning ökar och deras vilja att kontrollera ökar. Därför att villkoren sätts av tillgång och efterfrågan precis som allt annat, om en stor aktör plötsligt erbjuder stora förtjänster utan risk, då påverkar de alla som konkurrerar med den aktören. Dels genom mindre tillgång på pengar, men främst genom hårdare och hårdare villkor, högre krav på avkastning osv.
Tvärt om händer när staten återtar saker, iaf om staten betalar lite eller marknadsvärde. Så blir det pengar som får hitta ett annat bo. Expropriering skulle kanske vara hämmande eller ha noll inverkan på förmågan att skapa nya verksamheter. Men faktum är att det skulle förmodligen ha en positiv inverkan på företagandet det med. Det skulle göra det mindre attraktivt att vara parasit som utför samhällstjänster och öka konkurrenskraften för entreprenörer som inte fokuserar på att suga ut skattebetalaren.
Som entreprenör kräver jag därför följande:
- Staten upphör omedelbart med att konkurrera med mig på ojusta villkor. Upphör ALL utförsäljning.
- Staten börjar återta verksamheter för offentlig service för att skapa en kapitalflykt från tärande verksamhet, till tillväxt och arbetsskapande verksamheter. Alltså expropriering eller rejäla underpriser, av den typ egendomen en gång såldes för.
Jag har naturligtvis inte dina insynsmöjligheter, Martin, men det du nämner påminner mycket om vad exvis John Ralston Saul skriver i ämnet.
Första gången jag hör hans namn. Men jag har nu kollat hans föredrag. Ja, han har kommit till samma slutsatser som jag, delar även andra delar av tänkandet än det som bara enkel observation. Spatiellt tänkande, hur idéer ockuperar en multivariat universum, inte ett linjärt ”continuum”, filosofi har en form. Hur miljö är lönsamt och det som kan skapa ”tillväxt” och utlösa en ny era av social utveckling.
Hur han beskriver det jag suttit och funderat över matematiskt, hur ekonomin, kapitalismen försöker skapa brist. Hur bisarrt det blir när det finns ett överflöd samtidigt som folk försöker kontrollera det och tjäna pengar på att undanhålla varan. Typexempel är mediaindustrin, där man fortfarande försker tjäna pengar på att kontrollera och begränsa tillgången på information, vilket givetvis är ett koncept som i verkligheten varit dött i över 15 år. Hur konstigt det blir när man försöker tjäna pengar på brist i en överflödssituation, för att artificiellt skapa den nödvändiga bristen som krävs för att tjäna ordentligt med pengar, på så vis har modeindustrin angripit problemet med överflöd av kläder.
Tack för tipset, det sätter mina lösryckta tankar i mitt mikrokosmos i ett sammanhang.
Vart bara halva tanken med om modeindustrin. Det finns ett överflöd kläder, därför uppstår mode, för att kunna tjäna pengar på en artificiell brist på kläder.
Kanske en av de äldre företeelserna av att skapa artificiell brist i en överflödessituation.
Det s.k. riskkapitalet är kanske inte alls intresserat av att ta risker så det borde kanske döpas om till ”utsugningskapitalet” eller liknande.
Om kapitalisten är parasiten på arbetaren, så är riskkapitalister av Mitt Romneys kaliber, parasiter på kapitalet och staten som värddjur.
Apan på kapitalistens rygg, är en beskrivning som jag tror täcker in alla aspekter.
Riskkapital är väl ett bra namn. Riskabla är väl just vad dom är.