Asbjørn Wahl, ”daglig leder” på Gemensam Välfärds oändligt mycket resursrikare norska systerorganisation For Velferdsstaten, har skrivit två inlägg om EU-krisen på deras webbplats – Mot ett autoritært Europa och Fra vondt til verre. De borde läsas också av oss i Sverige, som ju står närmare jordbävningen än vad norrmännen gör.
Wahl konstaterar två saker.
För det första att vi istället för den reglering av finanskapitalet som vi hade behövt – och som många förutspådde som ett resultat av finanskrisen – har fått ett regelrätt krig mot folkmajoriteten. I minst tio av EUs medlemsländer har regeringen sänkt lönerna genom dekret, utan att bry sig om fackliga avtal. Keynesiansk motkonjunkturpolitik har förbjudits. Pensionerna har skurits ner. Arbetslösheten stiger. Offentlig egendom säljs ut. Skattepengar skänks bort till de spekulanter som orsakade krisen.
Och för det andra att dessa fientliga åtgärder inte sällan har genomförts av socialdemokratiska regeringar, och nästan överallt utan några som helst fackliga motåtgärder.
Wahl fortsätter:
När avtal och arbetsrättsliga principer sätts ur spel på detta sätt kan det svårligen beskrivas som något annat än ett formidabelt nederlag för fackföreningsrörelsen. Som helhet står den fackliga rörelsen i Europa inför ett möjligt historiskt nederlag. Följderna av detta kan överblickas av mycket få.
Trots detta klänger sig fackföreningsrörelsen i Europa fast vid något som de enligt EU-terminologin kallar ”den sociala dialogen”. Det vill säga att de låter som om efterkrigstidens klasskompromiss fortfarande är intakt, och att två- och trepartsförhandlingar fortfarande är redskap för att främja fackföreningsrörelsens intressen. Att klasskompromissen har brutit samman, och att de krafter de söker dialog med dygnet runt angriper välfärd, löner och pensioner och själva grundvalen för de fackliga rättigheterna ser inte ut att försvaga de europeiska fackliga organisationernas tro på att ”den sociala dialogen” främjar någon framgångsväg.
På detta sätt lider arbetarrörelsen i Europa också av historielöshet. Det ser ut som om man har glömt vilka strider man måste igenom för att bli tagen på allvar av motparten, att ”social dialog” inte var ett resultat av att man bönföll arbetsgivarna om ”en plats vid bordet”. Utan att man genom mobilisering och kamp satte sig i respekt och därmed bevisade för arbetsgivarna i praxis om att de hade mer att vinna genom förhandlingar än genom fortsatt konfrontation.
Arbetarrörelsen förvaltade på sin tid systemkritiken, skriver Wahl. Man visste att kapitalismen producerade periodiska kriser, och man hade olika former av politiska motåtgärder klara för sig. Men idag hörs föga systemkritik därifrån, trots att systemet går igenom sin djupaste kris sen 30-talet. Inte heller den s.k. vänstern har något att komma med därvidlag.
Den inspiration som finns kommer från Tahrir-torget, om den alls finns.
[…] några månader sen klagade norska For Velferdsstatens Asbjørn Wahl på att de europeiska fackföreningarna passivt låter 1900-talets framgångar gå sig ur händerna inför f…. Kanske är det ännu värre – åtminstone de tyska och svenska facken är medskyldiga, om än […]