Förr varnade man pojkarna för de fem farliga F:en – fogden, fjärdingsman, flaskan, flickan och fan. I våra dagar har det tillkommit tre nya – finanssektorn, försäkringsbranschen och fastighetsbolagen. På engelska Finance, Insurance & Real Estate, FIRE, de improduktiva verksamheter som lägger beslag på alltmer av världens BNP till förfång för oss andra. De växande finansmarknaderna motsvaras bokföringstekniskt av att alla andra sektorer i ekonomin råkar i skuld.
Det hela började i sydländerna, berättar Erik Reinert i sin bilaga till norska finanskriskommitténs betänkande. 1975 tvingades Peru gå igenom en så kallad strukturanpassning, beordrad av IMF. Peru tvingades lägga ner sin ”ineffektiva” industri, och reallönerna halverades. De gick ner även relativt – löneanställdas andel av BNP sjönk från 51% till 30%, småföretagarnas från 26% till 16%, och skatternas försvann helt. Istället ökade vinsternas andel, från 15% till 54%. Inte industrins vinster, den hade ju lagts ner, utan vinster i finans-, försäkrings- och fastighetsbranscherna. Proportionerna har bestått sedan dess.
Samma sak hände i Ryssland femton år senare. I USA, där lönerna har stått still sen 1976, har utvecklingen varit mer smygande. Och nu håller omfördelningen på att drivas igenom i Sydeuropa. Att tro att vi i Nordeuropa ska slippa undan är naivt, även här ska vi spara för att kunna ösa in pengar i bankerna nästa gång dessa spekulerar bort sig. Det är bara i Kina och Indien där man har mer fokus på produktion än på finanser som reallönerna fortsätter att öka. Fokus på finanser leder alltid till sänkta reallöner, fokus på produktion till höjda.
Helt bortsett från att ökad fattigdom och ökad ojämlikhet är dåligt i sig för det med sig en massa annat elände, säger Reinert.
För det första fastnar vi i lågkonjunktur för evigt. Han citerar Financial Times’ chefredaktör Martin Wolf som apropå en eventuell konjunkturuppgång i Lettland bitskt anmärkte att det i så fall var en uppgång som baserades på herrgårdar och lustjakter. Några andra än aktieklipparna fanns det nämligen inte där som hade råd att köpa något.
För det andra riskerar den tekniska utvecklingen att stanna av. Den drivs nämligen på genom kapitalisters ständiga strävan att komma undan höga lönekostnader. Om lönerna bara ökar i Kina blir det där, och bara där, som den tekniska utvecklingen fortsätter. Resten blir ett bakvatten.
Lösningen är att slakta finansvärlden, eller tvinga den att underordna sig realekonomins eller den materiella produktionens krav. Slutet på Reinerts bilaga är värt att citera till fullo:
Kapital i sig självt – utan investeringsmöjligheter – är sterilt. Saknas investeringsmöjligheterna kommer hopande av kapital att vara kontraproduktivt och förlänga krisen. Världsekonomin är – som den var 1929 – ett pyramidspel som bryter ihop under ökande skuldinflation om vi inte upprätthåller innovationstakten i realekonomin. I USA nåddes BNP-nivån från 1929 inte förrän flera år in i andra världskriget. Krig är den ultimata keynesianska förbrukningsmekanismen eftersom det skapar en situation där politiska och fackekonomiska bekymmer över inflation försvinner, och det investeras och används enormt med pengar i realekonomin. Världen gör motsatsen till att spara. Krig verkar också mycket teknologidrivande eftersom staten efterfrågar produkter som ligger på gränsen till det teknologiskt möjliga (Werner Sombart: Krieg und Kapitalismus, 1913). Först när man har förstått dessa mekanismer skulle det vara möjligt att investera mer i realekonomin genom att förklara krig mot miljöförstöring och gammaldags energiformer och uppnå samma ekonomiska uppgång som konventionella krig alltid har skapat.
Välfärdsskeptiker har länge påpekat att New Deal och den nordiska folkhemspolitiken inte gjorde ett dugg för att få igång ekonomin på 30-talet; det var först kriget som lyckades. Reinert pekar på orsaken: New Deal var på rätt spår, men det var först kriget som krossade budgethökarna politiskt.
