Socialdemokraternas nya ekonomiska rådgivare Marika Lindgen Åsbrink har under sommaren upptäckt kärnan i varför privatisering är dåligt: vinststrävan styr åt alldeles fel håll.
Eller som hon säger:
Vi lever i en tid som är väldigt upptagen med ekonomiska incitament. Den borgerliga skattepolitiken verkar till exempel helt inriktad på att kontrollera människors beteenden, ungefär som om skattesystemets främsta uppgift vore att styra människor snarare än att finansiera offentliga åtaganden.
Incitamentsstrukturer blir också allt viktigare ju fler företeelser som privatiseras och läggs ut på entreprenad. Finansieringen måste då bestämmas genom mer eller mindre komplicerade system, som dock alla har det gemensamt att de är konstruerade, inte resultatet av en jämvikt på marknaden. Och i alla ersättningssystem finns det någon typ av incitament.
Problemet är att även dessa incitament kommer att få oönskade konsekvenser. Den höga ersättningen för läkarbesök i Stockholms läns vårdval gör det lönsamt för vårdcentraler med korta, enkla besök. Detta gör att vårdcentraler enligt egen utsago uppmuntrar folk med lindriga åkommor att komma på läkarbesök trots att det egentligen inte behövs. Eftersom ersättningen för läkarbesök höjts mer än för besök hos sjuksköterska, har läkarbesöken ökat på sjuksköterskebesökens bekostnad. Och så vidare. Konsekvensen är att skattepengar används i onödan.
Och hon konstaterar:
Vinstintresset förändrar prioriteringarna i en verksamhet. Ibland sammanfaller vinstintresset med brukarintresset och/eller samhällsintresset, men långt ifrån alltid. Vinstintresset påverkar verksamhetens innehåll. Det har inte att göra med moral eller andra personliga egenskaper hos de som driver verksamheten. Det handlar om att incitament fungerar.
Det här är förstås ingen ny insikt. Men den har varit märkligt frånvarande i debatten. För om man ska dra ut den till sin spets gäller den förstås även i verksamheter som fortsatt bedrivs av offentligägda institutioner men som styrs via budgeten. Typ SJ. Eller kommunala skolor som styrs via skolpeng. Även de kommer att få perversa incitament och styras efter hur de ska tjäna så mycket pengar som möjligt, inte hur de ska tjäna medborgarna så bra som möjligt.
Den enda som jag vet – förutom förstås Bengt Göransson – som envist har påpekat detta år efter år i offentligheten är Göran Rosenberg. Hans bok Plikten, profiten och konsten att vara människa från 2003 beskriver hur dessa perversa incitament skapar moraliska monster och riskerar ta död på hela samhället som vi känner det, dvs samhället som reglerande princip för beteenden, via sociala beroenden.
Men det är glädjande att diskussionen tas upp även i socialdemokraternas centrum. Även den kommande (?) ordföranden för kvinnoförbundet har haft frågan uppe till debatt. Kanske vi kan få en något mindre ensidig diskussion i fortsättningen.
Du visar på problemen med offentlig styrning av privat drift, men inser inte att det är just den offentliga styrningen som är problemet. (Och om verksamheterna är helt offentliga så styrs de av politikers behov av monumentbyggande, eller av personalens egen bekvämlighet och önskan att göra så lite som möjligt på så bekväma tider som möjligt.)
Vid komplett marknadsutsättning, dvs vid privatisering av både finansiering och drift, så blir incitamenten förstås rätt, helt enkelt genom att kundernas önskemål och prioriteringar får ett dominerande genomslag.
År 2000 skrev jag i Läkartidningen om tänkbara effekter av Lagen om offentliga upphandlingar. Vad jag kanse har det mesta slagit in.
Artikeln http://ltarkiv.lakartidningen.se/2000/temp/pda21751.pdf
Kommentarer och mitt svar http://ltarkiv.lakartidningen.se/2000/temp/pda21885.pdf
Olika personer, kanske fr.a. distriktsläkare, har under årens lopp i olika sammanhang påpekat att man får det man betalar för.
Göran Dahlgren anställdes under några år på 80- eller 90-talet som rådgivare åt politikerna (s-majoritet) i Sydöstra sjukvårdsstyrelsen.
Det är helt riktigt, det uppstår bara vid skenmarknader. Jag håller med dig om att antingen bör det råda marknad fullt ut eller också offentlig verksamhet fullt ut.
Vad jag inte håller med om är naturligtvis att offentlig verksamhet oundvikligen leder till att de som arbetar med den försöker smita från sitt ansvar. Ingen forskning har någonsin visat att det är så – om inte förtroendet i hela samhället är kört i botten, t.ex. i Ryssland eller låt oss säga Rwanda. Omd etta har Bo Rothstein skrivit mycket, exempelvis i Sociala fällor och tillitens problem, SNS Förlag 2003.
[…] sin egen arbetsmarknadspolitik, och en representant för Kalmar landsting som inte ägnar sig åt New Public Management och har mycket goda kvalitetsresultat som […]
[…] Jag har redan pekat på hur även socialdemokrater börjar få klarhet i hur vansinnigt offentliga v…. Och insikterna sprids förhoppningsvis än mer. […]